Varför pyssla?

I lördags hade vi barnkalas för lillkillen. Han fyllde 3 i torsdags. Jag brukar alltid börja tänka på hans födelsedag någonstans direkt efter tjugonda Knut. Laddar och tänker och planerar. Si och så ska vi göra. Det ska jag baka och så ska bordet vara dukat.

Sen helt plötsligt är det bara några få dagar kvar och jag har knappt hunnit köpa servetter eller tårtljus.

Nu fick jag i alla fall städat huset ordentligt innan (slet som ett djur). Jag fick bakat och dukat precis som jag ville, nästan. Jag piffade och pyntade intill perfektion.

Kalaset började och gästerna kom. Fyra finklädda killar med förväntansfulla ögon. Lite blyga i början, men snart var de igång och lekte för fulla muggar. Det kom även fyra pappor som direkt ställde sig vid grillen och småsnackade med födelsedagsbarnets pappa.

Jag kom på mig själv med att bli lite besviken över att inga mammor kom. Någon som kunde uppskatta de fint upplagda, hembakade kakorna. Någon som kunde berömma det snyggt inredda köket med det välfyllda fruktfatet. Någon som kunde uppskatta den möda som låg bakom kalaset.

Det här blev en tankeställare. Vem är det egentligen jag pysslar och pyntar för? Är det för att andra ska berömma mig och tycka att jag är duktig? Eller är det för att jag vill göra det fint och mysigt för mina barn?

Jag kom nog faktiskt fram till att det INTE är för andra jag pysslar utan för mig själv och för min familj. JAG vill ha det fint, mysigt och ompysslat hemma. Ett bevis på att jag gör rätt fick jag i morses när min son tittar sig omkring här hemma och säger: "Mamma, vi har det fint här."

Här är två bilder från kalaset.